En av mina favoritböcker är ”the post-birthday world” av Lionel Shriver, vi läste den tidigare i DLK och jag tror de flesta gillade den! Lionel är nog mest känd för ”vi måste tala om Kevin” rekommenderas varmt. Den är dessutom aktuell eftersom den kommer som film snart. Inför sommaren köpte jag de två senaste av samma författare, har snart läst ut ”Dubbelspel”, inte lika bra men duger som sommarläsning. Näst i tur står ”so much for that” /”priset man betalar” (läser den i engelsk pocket eftersom den bara finns på svenska inbunden), har stora förhoppningar där, tror den fick bra kritik. Shriver topplistan hittills är: 1. Post-birthday 2. Kevin 3. dubbelfel Bubblare: so much for that, får återkomma i ärendet!
Uppdatering: Nu har jag läst ut ”priset man betalar/so much for that” , den var bra! Handlar mycket om sjukvård och försäkringar kopplat till detta samt drömmar och lite annat. Men lite Michel Moore ”sicko” eller vad nu den där sjukvårdsfilmen heter, är det över denna bok. Bra!
En påträngande historia. Spänning, andan i halsen och förfäran. Berättelsen utspelar sig under 1967 i New York och Paris. Huvudpersonen är den unga studenten och amerikanen Walker och hans ”motspelare” är Born, fransman, lärare och kanske agent. Mord, kärlek, svek, vad är gott och vem är ond?
Flera olika små historier i historien skapar en massiv litterär känsla. Tycker om att historien berättas av två berättare och i flera former. Men vad tycker jag? Vändningarna i berättelsen är oväntade och intressanta, slutet är inte dåligt, men är det bra? Min första Auster så jag har inget att jämföra med. New York Times ”the finest novel Auster has ever written”
Skulle vara roligt att höra vad någon annan tycker.
Jag känner mig väldigt sen, men jag har precis läst mitt första nummer av Filter. En så där tidning som man hör talas om men som jag aldrig kommit sig för med att läsa. Nu fick min man en prenumeration från sitt jobb, så nu har vi läst. Och vi gillar den, båda två. Rekommenderas!
Vad säger ni? Gillar ni Filter? /J
http://www.magasinetfilter.se/
Ikväll ställer jag mig frågan om jag verkligen ska läsa McCall Smith om han inte får mig att skratta? Har kommit halvvägs i boken som inte är ett dugg rolig men kan nog ändå identifiera några anledningar att fortsätta: 1) Det står en ask Patchi choklad bredvid mig 2) Författarens kulturereferenser (samma stil som i böckerna om Isabel, Auden återkommer) 3) Den är snabbläst och jag gillar inte att överge böcker, denna i synnerhet förtjänar en extra chans. 4) Den fyller sitt syfte som rensläsning inför den riktiga läsningen på DLK-jubileet i helgen.
Kanske är det faktiskt inte så illa alls utan mest associationerna till potatispajskalssällskapet (inlägg 13/9 och 26/11) som väcks med ”den starka oberoende kvinnan under andra världskriget” som avskräcker.
Hittills äter man ägg och potatis, stekt lever med lök och te med vatten som kokat lite för länge. Man kan förstås lägga lavendelkakor till listan (huvudpersonens förnamn), jag har ett trevligt recept som liknar sirapssnittar. Men om man nu har Patchichoklad och Kusmi-te i hemma, varför välja något annat?
PS: Patchiaskar lämpar sig extra bra för läsning eftersom de inte innehåller några beskrivningar av de olika chokladbitarna som tar blicken från boken till asken, utan allt är fantastiskt och det är bara att sträcka ut handen och ta en till.
TILLÄGG, NU UTLÄST:
Bra mycket bättre än potatispajskalssällskapet om man nu ska fortsätta den liknelsen, eftersom det egentligen inte finns så väldigt många likheter förutom de uppenbara. Lite för lite orkester, lite för lite skratt för läsaren. men en ganska sympatisk utan att vara smörig skildring av hur man plötsligt kan städa hönshus istället för att vara finkulturell akademiker i London. Om livet på landet. Kanske saknas det vissa delar i beskrivningen av La för att det riktigt ska falla på plats. För all det trivsam läsning i några timmar, men inte mer än så. Bäst: Att både te och choklad senare i boken diskuteras ganska frekvent, så fritt fram med chokladasken!
Man kan konstatera att Damernas detektivbyrå, serien om Isabel och denna bok alla handlar om mer eller mindre ensamstående starka kvinnor som alla har något (en detektivbyrå, en akademisk tidskrift, en orkester). Dessutom har de alla pengar, kanske kan man undra om det verkligen är nödvändigt att de alla fått ärva pengarna (efter män)? Samtliga serier har ganska kul infallsvinkel på kärleksrelationer och har lagom mycket mat (om än inte lika centralt som i t ex Munro).
Bara titeln får mig att rysa lite. Låter inte bra, låter kiosklitteratur. Men Douglas Kennedy brukar få bra recensioner och många gillar honom, så jag har gett honom en chans. Småtrevligt. Har förutom Förändringens vindar läst ”Den gåtfulle fotografen” under hösten. Böckerna handlar om parrelation i USA, familjeliv där otrohet spelar en avgörande roll.
Lättläst. Tre solar kan det vara värt.
Vid min lässchäslong ligger just nu Paris Frankrike av Gertrude Stein. En liten och söt utgåva med kåserande och komiska texter om den amerikanska författarinnans möte med sitt nya hemland. Samma upplägg som i Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistere alltså, bara mer skruvad och surrealistisk. Och med samma roliga språk som i Steins Tender Buttons – en av mina absoluta favoritböcker/diktsamlingar/ordlistor. Ja vad ska man kalla den egentligen? Det finns inget fack att placera den i.
Paris Frankrike gavs ut på fyrtiotalet och har nu för första gången översatts till svenska av lilla Ellerströms Förlag.
/ Eva
Har precis avslutat del fem om Isabel Dalhouise ”The comfort of Saturdays” och funderar nu som bäst på vilken i gårdagens bokleverans som jag ska läsa härnäst. Har också funderat en del på vad jag gillar med Isabel och det handlar förstås om att böckerna beskriver Det Behagliga Livet. Isabel jobbar max 30 timmar i veckan, ett jobb hon älskar, lunchar ständigt, köper konst, går på konserter, pratar poesi, funderar över lagom allvarliga moraliska dilemman, strosar etc, etc. (och jovisst, hon har barn också) Det är skönt att läsa en bok utan så mycket dialog utan med mer funderingar och reflektioner och samtal med sig själv. (Iallafall så länge dessa är av denna lättsamma karaktär.) Baksidetexten kan dock lura den som inte känner Isabel att tro att detta är en deckare; matters of life and death, unravelling the truth etc. I boken klaras detta av på ett tiotal sidor. Fast samtidigt förstår jag ju problemet, baksidetexten kan ju knappast bestå av ” Isabel jobbar kvar, hennes hushållerska går fortfarande konstiga kvällskurser, hon är fortfarande kär, hennes brorsdotter föredrar fortfarande bredaxlade män och det mest i livet är sig likt’. Den avslutande texten är dock inte så dum:
While treading a difficult path between trust and gullibility, altruism and interference, Isabel keeps in her sights the
small but cetrain comforts of family, philosophy and a fine Saturday morning.
Leveransen innehöll:
Alice Munro: Kärlek, vänskap, hat (Man Booker International Prize 2009). Har läst ett tiotal sidor och den känns väldigt ”av kvinnor, för kvinnor” än så länge, men det var å andra sidan kanske länge sedan jag läste en kvinnlig författare? Och så är det ju till min besvikelse en novellsamling!
Björn Ranelid: Hjärtat som vapen. Gefle Dagblad tycker det är alldeles storartat. Boken innehåller dessutom extramaterial utlovar klistermärket på omslaget…
Evely Waugh: Decline and Fall (The funniest book I have ever read (The Times) och Vile Bodies (Brilliantly funny, anxious and resonant) Både utgivna av Penguin Classics ”the best books ever written”
Vilken ska jag börja med? Antar att det blir DLK turordning dvs Munro, Ranelid, Waugh (DLK läser fantastiska ”A handful of dust’, men den har jag ju redan läst (och bloggat om).
En annan reflektion: Om vi skriver om mat som passar till böcker så kanske man också kan få skriva om böcker som passar till mat?
Hade tänkt mig fortsätta Austenfrossan med en omläsning på svenska av Stolthet och fördom, men beställde av misstag den lättlästa utgåvan och då jag är tveksam till om den har med de detaljerna i originalet som jag uppskattar går den nog direkt till någon bättre behövande medan jag (för första gången) läser Northanger Abbey, Austens första roman. På svenska utgiven av Studentlitteratur med ett ganska intressant förord om bokens feministiska tendenser och gotiska influenser. Kanske är det för att man vet att det är hennes första som den känns väldigt ung. Austen vänder sig direkt till läsaren i texten och pratar t ex om bokens hjältinna just som ”bokens hjältinna’. Väldigt lättsamt och lättläst än så länge och kul att få en inblick i hur en sommar i Bath kunde gå till (med vattendrickande på brunnssalongen och stärkande promenader). Återkommer när jag kommit längre…
Tillägg: Ja, så var den slut, på ett lagom lyckligt sätt, allt är faktiskt inte rosenrött i denna bok. Trevlig läsning för Austenfanset, lite annorlunda. De äter ofta men utan närmare beskrivningar, det kallskurna saknas på den första middagen hos bokens hjälte och te serveras på balerna. På Northanger Abbey är frukostarna rikliga. Till kvällen kan man även få lite varmt vin vilket ju passar bra även så här års. Annars är det förstås källvatten som gäller.
Frågan som kvarstår är hur någon kan tro att Austen menar allvar? Hur kan man inte se det som ironi? Eva du kanske har några svar från din andra bokklubb?
Jag sträckläste PC Jersilds Sena sagor för tio år sedan, den var helt fantastisk. En riktigt stor roman som lyckades att följa många personer, vara en glasklar samtidsskildring och introducera ett helt nytt romantema (den handlade om färgblindhet).
Trots att jag gillade Sena sagor så mycket läste jag inte något mer av honom efter det. Jag vet inte som det är samma sak med er, men jag kan bli ”mätt” på en författare efter en riktigt stor läsupplevelse. Jag vill inte riskera att läsa något som inte är lika fantastiskt!
Men nu har det gått tio år och idag köpte jag hans nya roman, Edens lustgård.
Ett av årets snyggaste omslag har den också, kapitel ett börjar redan på omslaget och sådant är ju svårt att motstå.
/ E
Jag är sjuk, det har inte hänt på flera år att jag faktiskt är hemma, själv, och är sjuk. Feber och förkyld. Har faktiskt inte för avsikt att jobba ett dugg (nja, jag har läst några mail). Så nu ska jag läsa en bok! Har legat och dåsat och funderat på vad som funkar bäst, känner att det inte får vara för avancerat (inga Nobelpristagare) eller för läskigt. Till slut kom jag fram till: håll i er, jag ska läsa Dan Brown, hans senaste ”den förlorade symbolen”. Min man kom hem med den från Konsum för några veckor sedan när han skulle köpa mjölk så den ligger här hemma.
Återkommer med recension.
Kan för övrigt rekommendera ”sputnikälskling”, inte en av Murakamis bästa, men helt ok.
/J
Recension: Lägg tiden på någonting annat, om ni inte är Dan Brown fanatiker. Behållningen av denna bok var att jag blir sugen på att se Washington, se alla byggnader samt besöka Smithsonian. Boken var lång, rörig och inte så bra uppbyggd. Men en dag sjuksängen var det ok, istället för dag-TV.
Besökte bibblan i förorten tillsammans med barnen i helgen. Alltid trevligt. Just nu lånar vi allt av Roald Dahl, barnen älskar honom, och det är underhållande även för vuxna!
När vi lånat klart åt barnen tog jag en sväng på vuxenavdelningen, för första gången erkänner jag. I min ungdom lånade jag massor på bibblan, numera är det enklare med Adlibris. Fick dock mersmak för jag kom hem med en liten, vad jag hoppas, pärla. Murakamis senaste (?) ”Sputnikälskling”. Åh vad jag gillar Murakami! Nu måste jag sluta blogga så jag hinner läsa lite ikväll!
/J
Jag vänsterprasslar i fyra veckor med en ABF-bokklubb om Jane Austen. Vi läser Livets gåtor av Vivi Edström och tittar Jane Austens stil och språk.
Första träffen pratade vi bl.a. om hurivida hennes beskrivningar är enbart deskriptiva eller om det är satir. Jag se hennes böcker som en tydlig satir över sociala spel och samhällets låsta strukturer. Det fantastiska med böckerna är just kombinationen av satir och romantik. Det hade inte funegrat med bara en av delarna, en bok med enbart samhällssatir blir tråkig och en enbart romantisk bok alldeles för söt.
Eva
Aldrig har man så mycket tid och lust att läsa som när man går och väntar på en miljöleverans från Adlibris…. tröstar mig med ännu en novell av McCall Smith, en halvgalen småtrevlig blandning. Passar bra till godis.
